Jag har väldigt delade meningar av denna skivan, jag älskar den samtidigt som jag inte gillar den?

Javisst, skit flummigt men så är det verkligen.

Och det blir mer konstigt för ibland känns det som skivan har gjorts snabbast möjligast, pga kvaliteten och dylikt.

Kan ge ett litet exempel...i de flesta låtar på skivan så tycker jag i allafall att texterna är skrivna av en liten finnig tonårs pojke, så som

"Trashed", "Zero The Hero", "Hot Line" och "Keep It Warm".

Där har vi de skumma, även att det låter såhär så är skivan asbra.

Är ett jävla ös hela tiden.

Men vill ju samtidigt veta hur deras planering gick till, och det kommer man nog tyvärr aldrig få.

Inte konstigt att Geezer Butler lämnade bandet efter denna skiva, han sa att han kände sig vilsen.

Klandrar honom inte alls.

Låtarna då?

Jo den börjar starkt med "Trashed", som efter man lyssnat på den andra gången faktiskt är väldigt bra.

Och det är här jag stör mig mest på texten.

Kan man bara koppla ifrån sig det är det en jävla bra låt!

En av de bästa på skivan heter så käckt som "Disturbing The Priest", som har varit min favorit låt i en lång tid.

Och här känns det äntligen som att Sabbath är tillbaka.

Här har dom verkligen arbetat fram det som dom brukar med ett stort plus att produktioner är på 100%.

Och det är här man får höra vad Gillans röst är kapabel till.

Den som tar mest plats som vanligt är ju självklart Tony Iommi, klart att han är en av världens bästa gitarrister men det finns ju gränser.

Men hans solo grejor på skivan så som "Stonehenge" och "The Dark" blir tyvärr bara tråkiga.

Iommi gör helt rätt med att utveckla sig, men oftast gör han detta på skivor.

Det gillas inte av mig!

Här en låt som verkligen och då menar jag verkligen chockar mig, det är låten "Born Again".

Det jag tycker är mest konstigast är att den inte har uppmärksammats alls?

En så här bra ballad har dom inte gjort sen "Changes" med den fantastiske Ozzy (Born Again, slår den med hästlängder.)

Så med några slutord för denna skivan, så säger jag som Ian Gillan.

Första gången jag hörde den spydde jag, men nu är den rätt bra.

Betyg: DDD

Såg Rose på förra upplagan av Öland Roots, blev helt tagen av hans spelning.

Har ju bara hört han på skivor hur länge som helst, att få se han på scen gjorde mitt år.

Först och främst var han väldigt försenad, och då hade jag chansen att få ett snack med Oskar Franzén.

Som också såg fram emot denna konsert.

Fick hans skiva som ännu inte är släppt.

Efter konserten med Rose var det ingen fråga om jag skulle ta och köpa hans skiva, jag gick med bestämda steg mot shopen och köpte mig ett ex.

Hoppade som en glad liten pojke till vårt camp, och tänkte denna ska vi sätta igång på direkten.

Drog till mig stereon och satte in skivan.

Första jag hörde efter en stund var en sån där halv perfekt producerad låt.

Och med det menar jag att dom nog har försökt ha kvar det ruffa soundet.

Inledningsspåret heter "Warrior", och vilken låt sen.

Man hänger med lätt i refrängen och det blir allsång.

Allsången fortsätter på nästa låt då vi vrålar "Freedom" istället.

Den låten som man verkligen tar till sig är "Youth Nowadays", som handlar om den nya generationen som har lite svårt att visa respekt mot sina äldre

och inte kan anpassa sig i samhället som de äldre generationerna har byggt upp.

Handlar även om dom unga som inte har något självförtroende, som behöver en positiv knuff.

"Dangerzone" har ett väldigt fint harmoniskt blås, så man verkligen flyter med och spelar bas med munnen och visslar högt och falskt när blåset än en gång kommer in.

Och den känslan jag får nu när jag skriver ner detta är att allt flyter på.

Första skivan på länge jag recenserar som är så här enkel, inga avbrott för man inte vet vad man ska skriva.

Därför vill jag verkligen rekommendera denna underbara skiva till er som t.ex pendlar till jobbet eller för er som gillar att vara ute och springa av någon konstig anledning?

Så passar denna skivan till er!

Alla låtar är helt fenomenala, verkligen.

Dom jag har tagit upp här är dom som sticker ut lite.

Musiker på skivan är inga mindre än de berömda, Sly Dunbar, Chinna Smith, Skully, Dean Fraser, Bowie McLachlan, Daryl Thompson och Wally Badarou.

Betyg: DDD

Har inte hört att denna kanon grupp har gjort något så här bra sen 1998, då denna skiva kom.

Av alla dom grupper som involveras i Wu-Tang Productions, så är dessa starkast.

Förklarar ju en del med medlemmar som, Killah Priest, 60 Sec. Assassin, Hell Razah & Prodigal Sunn.

Dessa personer är ju med överallt i alla Wu produktioner, och dom gör ju de också jävligt bra.

Nu är där ju två nya medlemmar, men det är en helt annan skiva.

Sunz of Man signerade ett kontrakt med Red Ant Entertainment.

Deras första släpp var singeln "Natural High", som även finns på skivan.

En väldigt stark skiva, som för mig öppnade nya vägar vid en ålder av 15, då man är mest mottaglig för...vad ska vi säga...idéer.

Innan hade man lyssnat på dessa grupper som rappar om bongar, röka, sprutor, kokain m.m m.m

Här var det inte alls på detta viset.

Här var det äkta hela tiden, från början till slut.

Inte ens låten "Shining Star" känns löjlig eller tillgjord, som gästas av Ol´ Dirty Bastard.

På "The Last Shall Be First" innehåller väldigt bra producenter som The RZA, Wyclef Jean, 4th Disciple, Supreme och True Master.

Gäster på skivan är nog det bästa man kan tänka sig, verkligen.

Det är Masta Killa, Method Man, Raekwon, ODB, U-God, Tekitha, Beretta 9 och Dreddy Kruger.

Skivan sålde bra när den kom, och har för mig att den säljer ännu.

Men när den kom så pekade skivan upp på en 20 plats på Billboard!

Och den fick väldigt bra recensioner, men möttes av väldigt många olika reaktioner av Wu fans.

Som väntade på ett mörkare sound de hade använt mycket förr på sina låtar.

Tänkte ge er lite tips på låtar som ni borde kolla upp om ni inte hört Sunz Of Man´s "The Last Shall Be First"

Cold

Illusions /feat. Masta Killa

Tribulations

The Plan

Collaboration ´98 /feat. True Master & Method Man

Inmates To The Fire

The Grandz

Next Up /feat. Method Man

Intellectuals /feat. Raekwon & U-God

Den måste finnas i din skivsamling!

Betyg: DDD

Äntligen ett nytt släpp från Ras Cricket.

Och vilket släpp sen!

Och inte bara sitt på sitt lata arsle och titta på när vi närmar oss undergången.

Han börjar med en lugn och fin låt som heter så vackert "En Sång För Fred".

Väldigt bra låt men det som sabbar lite är hans snack i början på låtarna, en som jag tänker att det kommer han väl ändå förklara i låtens gång.

Inget dåligt med det men det har en tendens att tjata ut skivan lite.

Diegojah gästar starkt på det tredje spåret "Hemlösa", som jag tycker är helt rätt i tiden.

Ingen som uppmärksammar detta som jag anser stora problem, där staten verkligen ska in och göra något.

Funkar inte som dom gör idag och viftar bort dom.

Denna låt kommer helt rätt i tiden, med tanke på hur mycket polisen har ställt till med på så kort tid.

Väldigt spänd på hans nästa produktioner.

Vår älskade Syster Sol gästar på kanon låten "Allt Är Precis Som Det Ska".

Riktigt skön låt som passar för dig som vill mysa på den där stora gräsmattan och klunka öl med polarna och vissla på fina damer.

Är även en annan tjej som gästar som jag inte har så stor koll på.

Hon kallar sig Hanouneh, vilken underbar röst!

När jag fick hem skivan så hade jag låten "Storebror" på repeat.

Denna underbara tjej måste vi ha ögonen på, det säger jag.

Men för att förklara skivan kort.

Detta är vad jag anser Cricket´s bästa skiva hittills, och jag hoppas han inte har lagt micken på hyllan efter denna underbara platta.

Han vet verkligen vad han vill och säger det med en verklig kraft och känsla.

Ingen hade kunnat göra det bättre.

Folk sitter alldeles för mycket och rullar sina skitiga tummar och bryr sig inte, sen har vi de som spelar med.

Så då återstår det för er alla att fixa denna kanon skiva!

Som verkligen är värd att ni ska köpa.

Skivan börjar väldigt svagt som som många av RZA´s skivor tyvärr gör, men de slutar ju också som oftast väldigt starkt.

T.ex i på introt med ett bra beat, men helt plötsligt börjar en tysk vråla något oförstående.

Tänker man, jaha vad var de bra för?

Men han hade säkert en bra tanke bakom de.

Helt från ingenstans lyfter skivan upp sig starkt på tredje låten som heter "Unspoken Word", väldigt bra låt i övrigt med ett för mig oförglömligt beat.

Och det låter wu-production lång väg.

Efter det kommer dom här Interluden som jag inte alls gillar på skivan, men han är ju känd för att gå sin egen väg.

Han kallar dom för "Slow Grind", det är först en afrikanska, en franska och sist en italienska som jag misstänker är där bara för att säga hur jävla bra han är.

Iallafall en sån bild jag på RZA, att han vill vara den där tjejtjusaren på sina skivor, men vad jag tror i verkligheten är att tjejer bara glider förbi och inte ägnar han ens en tanke.

Är vad jag tror.

Efter allt detta kommer här en bra låt igen som heter "Love Jones", där Angel Cake sjunger otroligt fint och vackert i refrängen.

Förr spelade jag alltid denna på repeat när man skulle försöka sova, är lugn och harmonisk.

Vad jag tror om denna skivan eller nästan vet, är att han vill öppna nya vägar till hip-hopen.

Det märker man mycket väl om man har hört den hip-hopen från 80 till mitten av 90 talet.

Man kan höra de på "Airways" och framförallt "N.Y.C. Everything" som Method Man gästar på.

Den enda som lyckas rappa perfekt på dessa...vad ska man säga...svåra beats är tyvärr bara RZA.

Väldigt synd om den Store Meth, som annars är en så skicklig rappare.

Och efter den låten så hör man det klassiska Wu-Soundet med låten "Mantis", som gästas av Masta Killa och den underbara Tekitha.

Bästa låten på skivan!

Efter denna kanon låten blir den rätt tråkig och det är typ samma ältande med jävligt bra rappare som gäster, men som sagt inte fixar det till hans beat.

Blir bara ett malande fram till man hör "Kiss of A Black Widow", som gästas av Ol´ Dirty Bastard.

Och som vanligt som kommer ODB i rätt tid för att man ska vilja fortsätta lyssna på skivan.

På RZA´s nästa skiva finns det en Part 2 på "Black Widow", som är värd att lyssna på.

Skivan håller faktiskt väldigt bra klass efter detta och man byter bara när dom här "Slow Grind" interluden börjar.

Och det är kanon låtar som:

E

tt råd är att låna den av någon och test lyssna på skivan först (eller något annat sätt) innan ni köper skivan.

BBA blev en så kallad supergrupp 1973.

Medlemmar var:

Den otroliga Jeff Beck.

Tim Bogert och Carmine Appice.

Tim och Carmine hade precis lagt av med den underbara gruppen Cactus.

Fast vad jag har förstått det så var det Jeff som pushade på sin idé redan 69.

Men redan då hade han fullt upp med Jeff Beck Group.

Så blev de 1970, och Beck kraschade med sin Hotrod och fick läggas in på sjukhus.

Men redan samma år lyckades Beck och hans manager signera ett kontrakt med Bogert och Appice.

Det resulterade i denna underbara skiva som de spelade in på väldigt kort tid, den 18 - 19 Maj!

Skivan börjar med en väldigt grym blues-rock låt, "Black Cat Moan".

Låten innehåller precis allt som en riktig blues-rock låt ska göra.

En fet gitarrslinga som viner till var sekund, ett underbart blues spelande utav Bogert som hänger med tungt och bastant med basen.

Låt nummer två, "Lady".

Får man minnen från Cream (en annan supergrupp), väldigt likt allt denna grupp har gjort.

Men funkar utmärkt på fester!

Den kommer att få upp många på golvet.

På skivan finns även en cover på Stevie Wonders låt "Superstition", som får en verkligen fastna och sätta låten på repeat, höja volymen, headbanga lite fint och lugnt.

Och jag kan inte sluta tänka på våra föräldrar, mor eller far föräldrar måste ha diggat och druckit vin, rökat holk och bara hängt med och varit i trans till denna underbara musik.

Fan! Give Me A Time Machine for fuck sake!

Poff! Tillbaka till verkligheten.

När den sista låten kommer och allt innan dess är bara en stor dimma, med riktigt bra låtar som "Sweet Sweet Surrender", "Why Should I Care", "Lose Myself With You", "Livin´ Alone" och då den sista "I´m So Proud" som är en Curtis Mayfield låt.

Som de inte ändrar så mycket i, och det gör mig rätt glad.

Behåller så mycket de kan på originalet.

Riktigt bra avslutning på en skiva.

Lite Info:

Efter turnén med skivan Beck Bogert Appice, gick de in i studion igen för att arbeta fram en dunderskiva till, men Beck försvann spårlöst utan att säga nånting till resten av gruppen...

Riktigt taskigt!

Betyg: DDDd

Tänkte förklara för er nya läsare som kanske tittar in ibland och undrar varför jag kanske inte recenserar nya skivor?

Har skrivit i min presentation att jag vill mest utav allt med denna bloggen, lyfta fram den "gamla" musiken.

Jag är oftast en sådan bakåtsträvare och gillar knappt alls den nya vågen av pop som kommit.

Som dessutom radion verkligen tjatar sönder.

Okej back to track.

Cypress Hill IV är ju lätt en klassiker efter deras egna Black Sunday.

Kommer många nog bli lite arga på mig, men jag vill faktiskt komma på en ny genre åt våra älskade Cypress Hill.

Det skulle fan kallas Ganja hip-hop.

Första låten handlar om världens största kriminella gäng...snuten.

När han en dag vaknar upp och ser genom en snuts ögon, och det verkar väldigt mörkt.

"Looking Through The Eye Of A Pig" i sig är ju riktigt fet och tycker att alla ska ha hört den!

När man lyssnar vidare fram till spår 5 "Riot Starter", så är det helt klart fortfarande godkänt.

Men ingen wow effekt förrens, Audio X räknar ner baklänges och man möts av en röst av Blast Off, och högtalarna dönar igång så där mysigt.

I Remember that freak bitch up on tha club... sjunger man med som attan och viftar med nävarna som om man hade ett EP anfall på spår 8.

Så får man ta en extra koll så inte grannarna såg en.

Kan ju bli riktigt pinsamt annars, men så håller man en låg profil och rappar med som om man aldrig gjort annat.

Ooh nu måste jag pausa lite här....

Alldeles för längesen man hoppa runt på detta sättet.

När väl "Tequila Sunrise" intro börjar så är man igång igen med lite så där schysst diggar med huvudet och njuter av DJ Muggs genialiska bearbetningar av hans beat.

Är ju alltid klockrena, hade han lämnat Cypress hade dom lika bra kunnat sluta.

Ba da da daaau sjunger man med i beaten precis efter den andra slutat till "Dead Men Tell No Tales".

Sen efter det blir det rätt dött på skivan fram till den andra klassikern "Dr. Greenthumb", men de riktigt roliga introt (iaf om man är påtänd).

Videon när den kom var man ju helt fastklistrad framför dumburken och kollade in allt.

Vad kan man ha varit då...nja 14 vårar gammal.

Man bara sög in all information i hela videon, sen resten kan man ju göra en självbiografi.

Jag var ju en av de många få i byn, Vinslöv.

Som hade MTV på den tiden och följde de varje dag.

Idag är det ju inte alls detsamma, nu är det ju som vilken jävla kanal som helst.

Efter "Dr Greenthumb", så vill dom snart att man ska tända på igen om man har något sådant.

Detta är till låten som heter så passande "High Times".

Fast är egentligen mer passande att hålla på med sånt i denna låten, inget uppstressande i låten som gör att någon kan bli paranoid=)

Här förklarar han hur de nya smokarna inte fixar det riktigt med meckandet och lär dom att skicka runt det som det ska göras.

Och det är med denna låten de skulle ha avslutat skivan, men det blir nått halvbra utfyllnad på de två sista låtarna.

Kan tyvärr inte ge dom så mycket creed.

Method Man´s solo skiva "Tical" från 1994, han var ju den förste i Wu-Tang att släppa sin solo skiva.

Clifford Smith har varit min favorit väldigt länge av de nio.

Om man lever in sig i skivan är den störtskön, musiken är väldigt tung med mycket bas och meth sätt att rappa passar dessa beaten perfekt.

Men det ska han även tacka RZA för, är det någon som ska göra beats och producera denna mästare måste det vara RZA.

Han är även väldigt duktig på att producera själv, kan man även höra på låten "P.L.O. Style" på plattan.

Men den bästa låten på skivan är Mr. Sandman!

Tyvärr de senare skivorna producerar inte RZA så mycket.

Låtar jag tycker ni ska höra.

Tical

Bring The Pain /ft. Booster

All I Need /ft. Mary J Blige

Meth vs. Chef /ft. Raekwon (Jävla bra beat)

Release Yo Delf´ /ft. Blue Raspberry

P.L.O Style /ft. Carlton Fisk

Mr. Sandman /ft. Blue Raspberry, RZA, Inspectah Deck, StreetLife & Carlton Fisk

Betyg: DDDd